IdaSahinkaya

Saknaden efter dig är som ett värkande hål i hjärtat och jag tror aldrig att det kommer att försvinna. Ibland går det ihop och läker ganska fint och människor omkring kanske tror att det gått över därför att såret inte längre syns. Men ibland händer något som gör att såret går upp, blöder och blir infekterat igen. Troligen är det såhär det kommer vara, men min förhoppning är att det kommer att blöda och vara lite mindre för varje gång. Någon sa att målet är att lära sig att leva med glädjen och smärtan sida vid sida. Ingen blir redo att säga farväl.. Du bara dog ifrån mig. Jag måste någongång bli redo att släppa taget lite.. för allas skull, inte minst min egen. Men inte nu. Inte idag. Inte imorgon och inte morgonen efter. Det känns hemskt att tänka tanken om att jag sitter här och skriver att någon dag i framtiden släppa taget om dig.. Förlåt min ängel. Jag kommer aldrig släppa taget om dig.. förlåt.. Jag menade det nog inte. Jag vet inte.. Fan! Kom tillbaka till mig. Jag behöver dig.. Robban, ser du mig?

När en blomma bryts av i sin vackraste blom
då blir marken så trist och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva dit blommor
som brutits för tidigt får komma och fortsätta växa, dofta och leva