IdaSahinkaya

Jag saknar dig så mycket. Det lämnar mig aldrig. Saknaden finns där hela tiden och lägger sig som en filt över allt. Jag upplever inget lika starkt längre. Allt är lite utslätat och spelar inte så stor roll. Det kan hända saker eller jag får höra om något som hänt, men det gör mig varken glad eller ledsen. Det är som om jag inte orkar att känna mer. Det är inte ens 4 veckor sedan du dog, det känns som en evighet men samtidigt känns det som det hände igår, för jag kan fortfarande känna känslan då jag fick reda på vad som hänt. Kanske är det nu som jag börjar förstå innebörden med det hela.. Fast på något sätt känns det som om jag inte förstår något. Hur kunde du falla dig in i tanken om att försvinna? När jag tänker tillbaka på allt så får jag nästan andnöd. Det är en så konstig känsla. Du är ju fortfarande min bästa vän men ändå inte. Oh.. Aldrig mer kommer jag få se dig. Alla dessa "aldrig mer" som sträcker sig fram mot en oöverstidlig framtid utan dig. Det kan jag inte tänka mig, därför förstår jag det inte, inte fullt ut för då skulle jag kanske inte orka fortsätta, och det är något som jag tänker göra. Jag älskar dig, såklart.