Behind the sun
Inte skrivit på länge, mja de beror på de fina vädret. Får passa på o skylla på de nu. Jag varnar er redan innan ni läser längre att detta inlägg inte blir någe intressant för er. Hade faktiskt tänk o skriva lite om mig o en av mina allra bästa vänner; Yes, my brother. Här om dagen hjälpte jag David med en läxa som han hade. De skulle intervjua någon som skulle svara på respektive frågor om personen.. tex. "Hur tror du mitt liv ser ut om tio år?" o så skulle jag såklart svara på vad jag trodde osv. Som inledning av arbetet hade han skrivit "Jag har valt att intervjua min två år yngre syster som jag tror känner mig bäst av alla, förutom mig själv förstås. Vi står varandra mycket nära och spenderar nästan all tid åt att skratta med varandra" osv. Efter att svarat på frågorna vare inte mer med de, men här om dagen gick jag in på dokumentet för att se vad han hade skrivit som eftertext osv. "Jag är förvånad över alla dessa svar som Ida gav. Jag skulle aldrig kunna svara bättre. Hon känner mig faktiskt mer än vad jag själv gör. Det är hemskt." Vet inte riktigt varför jag skriver ut allt dessa, kanske för att jag är stolt över att ha honom som min bror? Jag vet inte, men hursomhelst började jag tänka på vår syskonkärlek idag. Vi står varann så nära. Vi spenderar all tid med varann, faktiskt. Jag vet inte hur många gånger som folk på fester kommit fram o frågat "Gud va ni är söta! Är ni tillsammans?" Ledsen att behöva göra er besvika haha. Men vår relation till varann är faktiskt så att vi står o kramar varann. De händer till och med att vi håller varann i handen när vi går utanför dörren. De låter säkert helt sjukt för er, men det är nog så vår relation med varandra är. Varför jag (uttrycket klänger) på honom är väl just för att jag är så rädd över att mista honom. Efter hans sjukdom så har det helt enkelt bara blivit så. Ni tänker "Åh vilken härlig lillebror!" men nej, storebror. Han är nitton år och jag är hur glad som helst över att han inte är en storebror som 'puttar' bort sin lillasyster när han hänger med sitt gäng. Istället kramar han mig och står brevid mig som en stor ängel. Ingen aning om vart jag vill med detta inlägg, vill nog bara få ur mig; Jag älskar dig! Även fast vi har sådan nära vänskapsrelation till varann så blir de sällan att vi går fram o säger "jag älskar dig". Visst de har hänt, men mer i humoristiska händelser.. Just därför känner jag mig skyldig dig orden "jag älskar dig". Även fast du inte läser detta så har jag ändå fått det sagt, för mig själv lixom. Detta var dock inte allt jag skulle vilja skriva, men de blir lite ointressant o läsa om mig o min bror. Hur som helst förtjänar han detta inlägg. Om sjukdomen tagit livet av honom vet jag aldrig vad jag gjort. Jag är så evigt tacksam över att jag får ha han hos mig. Min älskade bror!
Take care
