Mercy, mercy
Imorgon. Jag vill inte vakna upp till morgondagen. Jag vill inte. Är det verkligen sant? Att jag måste leva vidare utan dig? Fan gubben, jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag blir sjuk i huvvet ärligt talat. Ibland kan jag skratta, ibland får jag inte fram ett enda litet smile. Ibland kan jag inte äta, ibland äter jag som om jag aldrig sett mat förut. Ibland kan jag bita mig själv i armen, ibland kan jag slita mig i håret. Ibland kan jag skratta åt alla minnen tillsammans med dig, ibland kan jag önska att det var jag istället för du.
Imorgon. Jag vill inte vakna upp till morgondagen. Jag vill inte. Förlåt hjärtat.. Jag kommer inte vara på din begravning. Oh! Jag vet fan inte vad jag ska göra! Älskling, du måste förstå att jag inte klarar av det! Jag klarar knappt av att försöka acceptera att du är borta, tror du då jag klarar av att få det konstaterat? Alla mina vänner som kände dig tjatar på mig att jag måste gå. "Det är ju för helvete din bästa vän!". Men jag tror du förstår mig. Du vet hur jag är. Du vet att om jag skulle gå på din begravning så skulle jag förstöra den, och jag vet att det är så. Jag kommer antagligen skrika, dra ner alla blommor och få bäras ut. Och jag vill inte förstöra den. Det kommer även kännas konstigt att stå där och se din kista. Jag ska ju ligga brevid dig. Jag kommer inte klara att gå på din begravning och det pratade vi om redan när du var vid liv. Jag förstår på ett sätt inte det hela.. Först är du 'död' sedan ett halvår tillbaka, men sedan dog du plötsligt för lite mer än en månad sedan. Jag förstår inte. Dessutom vill jag göra klart för er allihoppa att jag vet nog vad ni tänker om att jag inte ska gå på Robbans begravning. Men jag är en sån person som inte pallar sånt där, det är bara acceptera läget. Jag tycker själv att jag gör ett sådant stort misstag och sviker han om jag inte går, men jag klarar det inte. Och jag kommer vara med på begravningen oavsett, för det ska finnas kort på han och mig. Och dessutom har jag skrivit ett brev till han som alla kan läsa. De i min ålder förstår sig säkerligen inte på mig, men de vuxna tycks tycka att jag väljer rätt som stannar hemma, vilket känns skönt att dem tycker. Skriver imorgon kanske. Jag gör fel, jag vet det.
Förlåt Robban!
Jag älskar dig, såklart. Saknaden efter dig är obeskrivlig
