Midnight
Begravningen idag. Jag var inte där. Förlåt. Oh.. Det är ungefär den värsta dagen någonsin. Jag förstår inte hur man ska reagera? Jag förstår inte ens hur man ska kunna överleva? Jag tänkte på dig idag, som varje dag, men jag kände mig så jävla.. värdelös. Jag försökte bita ihop, men det funkade inte.. Jag visste att jag egentligen borde varit på din begravning, men jag visste också att det var rätt att inte vara där. Jag tyckte väl att jag inte skulle behöva se din kista. Jag tyckte väl att jag inte skulle behöva få det konstaterat.. att du faktiskt inte finns hos mig längre. Jag förstår det inte. Nu i efterhand kanske jag kommer ändra mig angående begravningen.. antagligen. Men jag gjorde det bästa för mig själv, och för alla andra. Jag hoppas Robban ser det så oxå. Begravningen var alldeles fööör fin har jag hört. Mycket tårar. När man kom in i kyrkan precis så stod det som ett "notställ" där mitt brev till Robban var "uppsatt" tillsammans med ljus och en ros. Vid kistan så var det två foton på han och mig i ramar och även två stycken till men dem var enbart på honom.. Massor blommor såklart. Oh fy.. blir spyfärdig när jag tänker på allt. Jag hade verkligen inte klarat av att vara där idag. Somsagt; De i min ålder tycker väl att det är dåligt gjort, men de vuxna tycks förstå mig och det känns så skönt. Jag var ju trotts allt där hos honom, jag är alltid med honom. Skulle vilja sett fotona på han och mig.. Men han existerar i mitt minne vilket gör att jag inte behöver foton för att minnas. Men det skulle vara fint.. och förjävligt. Usch.. Jag vet inte vad jag kan säga. Det känns så tomt. Ibland har jag kännt att jag duger.. Ibland har jag inte kännt något. Älskling, min solstråle.. Du är här hos mig. Eller hur?
Jag älskar dig, såklart.
